Amourens Redoxreaktion

Serverad livet på ett silverfat

Men trots det faller jag ner på knä och kysser

Jag slukar allt tillsammans med min stolthet

Med en ovilja bedjar jag för andras självcentrering

Små ord har etsat sig fast

Och slitit sönder min själ och mitt sensitiva skal

Men likt förbannat så följer jag

Repetitionens spår I samma mönster

Och vid börjans slut väntar en förhoppning

Och jag ger allt för att hasa mig upp till brantens topp

Men där står dem igen

Dryga och med kallhjärtade leenden

De dömer ut mig, de förkastar mig

De tvingar mig in I det låsta kretsloppet

Och de njuter när de ser min akilleshäl blottas igen

Utmattningen går tyst I min eufori

Och den energi som finns omvandlas sakta till antipati

Jag bär på den vekhet som sätter ett pris på allt

Som jag någonsin har hållit kärt

Där ytliga yttranden och förpliktelser

Har lett till svek och vita lögner

Jag ber om ursäkt för min förtvivlan

För det tomrum jag upplever

Hör min förlåtelse, låt det sjunka in

Hylla mig som den uppoffrande idiot jag är

Jag ber er inte om eran tröst

Inte heller om er sympati

Som en vanlig/tråkig höstdag

Vill min verklighet glömmas bort

Varför ge när man förföljs av hotande egenkärlek?

Varför visa när man möts av ett förkrossande?

Varför känna när jag blockeras av emotionella spärrar?

Varför hämmas jag av samma sagolika omständigheter igen, och igen och igen?

Jag vill undgå denna känsla av defekt otillräcklighet

Min ork är snart tröstlös

Den klaraste givmildheten bygger upp min intention

Med den enda strävan att en dag få känna äkta kärlek

Sträck ut din hand och låt mig få älska innan mina andetag saknar rymd

Vinn tillbaka din självkänsla genom mig när du känner att du begravs I mitt hjärta

Våga släpp taget och sov lugnt mot mitt bröst, tyngdlöst och utan tvekan

Snälla, snälla låt mig ge dig allt, först då kan jag börja leva