I Sorg, För Syndens Saknad

Vid mitt sinnes dunkla källa ni resa er här, giver liv

Åter skönjas dess svartnande sfär

Ty den mark valt att vandra under sol hällen kär

Har i tidslöshet mättats utav blodspillan kärl

Voro sorgen blott helgad utav dödsrikets värn

Återkom aldrig längtan efter gravritens färd

Likt den gryning ni bedja att åter få finna sin flärd

Finna avgudan fäste i vart hjärta som ännu lär

Ty med stålklingad vrede som i blodsrit funnit törst

Bringas renhetens dygd i det sinne som en gang Kristi ord se störst

Inom var själ ryms den skugga soma v hat lärt sig gro

Så sank eder fana, ni herrelösa flock...

Jag äro svuren att hata, era falska profeters hopp

I sönderfall vi segra, i sönderfall vi härska