Dimma

Flickan skrattar, ler varmt och brett.

Trippar nätt. Hoppar lätt.

Därefter försvinner hon in i en vägg

på ett gastkramande sätt.

Smuts täcker rullstolar och trasiga bårar.

Rost rinner likt blodiga tårar.

Galler utgör både golv, tak och vägg.

Mot huden - en kall stålegg.

Ficklampans bräckliga ljusstråle

Finner en docka, spetsad på rostig påle.

Känner regnet lätt dugga.

Dimma. Mörker. Skugga.

Från underjord hörs yl och morr.

Svetten lackar och halsen känns torr.

Är det en maskin? Är det en best?

Passerar en smutsig och diffus men ljus

cirkushäst.

Regnet faller, fläckar sanden.

Järnrör i ett krampaktigt grepp.

Och så plötsligt utan varning

snuddar något vid handen.

Slag av vingar hörs från ovan

En vild flykt i panik.

Stadens alla dystra gränder

fylls av omänskliga skrik och dimma!

Den ockulta symbolen syns alltmer frekvent

och vittnar om vad som i staden hänt.

Mörk metallfläkt

sprider dödens andedräkt.

Ingen! Ingenting! Ingenstans!

Ensam i nattens våld.

Dunkande från ett förvaringsskåp.

Metall..våld...dråp...

Splitter faller sakta ner,

träffar rummets hårda golv.

Klockan klämtar mörk och tyst

men slutar ej vid tolv.

Fångad i en mardrömsvärld

där monster strövar fritt

är radions höga gnissel

både frälsning och gissel.

Samael!

Plötsligt, ljudet av barnagråt

Samt något som längre bort tassa.

Rycker fram med ont uppsåt -

en förvriden och köttig massa.

En hund kommer hotfullt gående

med dova, klickande ljud.

Huvudet är ersatt av maskar

och varelsen saknar hud.

Hoppande, vanställda kreatur

vistas i synfältets kant.

Övertygelsen växer sig starkare;

viskar att detta ej är sant.

Verkligheten smälter

i en massa av svart och rött.

Luften smakar unket

men samtidigt sött.

Flickans huvud lyser upp

med ett gråvitt och kallt ljus.

Hennes sorgsna klagosång

tonar bort i brus.

Blott i sällskap av en kniv,

min egen vridna fantasi,

ho samt en häftig puls

och en kusligt levande…dimma!

Ryckiga rörelser

för kroppen närmare och närmare.

Blank, slät hinna glänser

där ansiktet en gång fanns.

Sjuksköterskan rör sig

som i trans.

Skalpellen glimmar.

Sekunderna känns som timmar.

Galenskapen kommer hit,

skuggbarnen likaså.

Hopplöshet, flykt är meningslös,

i de hinner ifatt ändå.

Varför kan ni inte bara

låta mig vara?

Snälla, snälla, låt mig vara!

Gud, låt mig vara!