Pojken Och Näcken

I Höörs djupa skogar, strax norr om Ringsjön

Kan skönjas en stuga bland den smältande snön

Här bor en käck gosse med gammelmor sin

Men mörkrets halvår har fördunklat hans min

Vintern var tråkig och upptäcktslust gnyr

Pågen vill gärna på våräventyr

Att få se hela jorden - från Sjöbo till Bjuv

Visst skulle en resa som det vara ljuv?

Utan att fråga och utan att be

Utan en tanke på vad som kan ske

Skuttar den unge glatt ut ur sitt hus

Ut i fröken vårens livsgivande ljus

Modig och ivrig är han inledningsvis

Nyter och hänförd, om än inte så vis

Ser bara framåt mot skogar och floder

Tittar ej bakåt efter orolig moder

Länge går gossen emot okänd riktning

Hur ta sig hem? Tar han ej i besiktning

Men han känner sig så väldigt munter och nöjd

Att få se det vildas prakt - en storslagen fröjd

"Vilka söta varelser kan finnas häromkring?

Djuren, liksom jag, älskar vårens blomstring

Kaniner och harar och rådjur och bin

Tomtar och nissar - eller en älg, så fin!"

Växter och liv är allt han kan se

Inga spår av fasa, inga tecken till ve

För en lång stund går han runt och njuter

Tills natten dess grepp om dagen sluter

Fågelkvittret dör ut, skogens dunkel väcks

Ur den förut pigga pågen, missmod kläcks

Att vandra på natten är ej lika kul

Hela vida skogen blir ruskig och ful

"Var är jag nu?" frågar skrajt gossen sig

"Vilka hemskheter kan månne drabba mig?

Jag har gått vilse, vet ej var jag är

Inte en aning om varthän det bär

Vad finns här ute bland bok, alm och ek?

Störtonda väsen som gör var man blek

Björnar och vargar och vildsvin och troll

Häxor och Näcken - man måste ha koll

Har jag nått världens slut än? Har jag nått Igelösa?

Men vad skådar jag där, är det månne en tösa?

En vacker ung kvinna är visst vad det är

Snäll ser hon ut, och vänlig och kär

Hallå ni där borta! Ni sköna jungfru!

Jag är alldeles vilse - kan ni hjälpa mig nu?

Jag hoppas verkligen att jag er inte stör

Men jag vill så hemskt gärna tillbaka till Höör!"

Den fagra går fram och ser på den grabb

Som väckt hennes uppmärksamhet med sitt barnsliga gnabb

Hennes ord, så snälla, som stillar hans gråt

Nattens svärta döljer onda försåt

"Kom med till min tjärn så ska du bli ren

Se'n sova en stund - vila ut dina ben

Utsvulten är du - jag ger dig föda

Det måste du ha efter all denna möda"

Lillpojken häpnar av sin väldiga tur

Vatten gillar han inte, men väl mat och en lur

Raskt följer han damen, den finaste han skådat

Otålig att få alla ting hon bebådat

Genom träden de gå, en gosse, en mö

Bort mot en utlovad, läkande sjö

Vad som väntar därhän, det anar han inte

Den sköna som leder blir snart den vildsinte

"Nu är vi ju framme vid min enkla hemvist

Uppbyggd utav sten, prydd utav björkkvist

Där ute i vattnet, om du där tittar

Den skönaste plats som man någonsin hittar

Kom med mig ut, så blir natten trivsam

Tillsammans kan vi ha det trevligt i min damm!"

Pojken, han tyckte att vattnet såg kallt ut

Han doppade tån och gav från sig ett tjut

"Kan inte ni gå först, ni som är äldst?

Att hoppa i plumset, det gör jag ej helst!"

Kvinnan, hon suckade, "Det kan jag väl göra

Men det du kommer se skall dig uppröra"

När kvinnan och vattnet berörde varann

Omvandlas hon snabbt till en anskrämlig man

Pojken blev häpen men framför allt rädd

På något så'nt här var han inte beredd

Mannen, han sade med grov och barsk röst

Som mynnade ut ur hans håriga bröst:

"Spring inte, grabb, jag visar dig snart

Något som ljudar alldeles underbart!"

Pojken stod ännu orörlig som sten

Vad hade han sett nu i månens sken?

En jätteskön kvinna som bara försvann

I hennes ställe står nu en näck man

Karln simmar ut utan att känna svalka

Tar sig upp på blöt sten utan att halka

Vad drar han fram nu? Jo, ett trästråkspeldon

Gör sig högtidigt redo för att ta ton

Snart ska han väl spela och pågen blir yr

Nog är det dags att han därifrån flyr?

Han vänder sig om för att springa så snabbt

Han någonsin kan, alltså verkligen rappt

Men så når stråken strängen och det låter så milt

Musiken är för hans själ som en värmande filt

Klangernas lockelse kan han inte motstå

Faran i läget vill han inte förstå

Han tar ett steg framåt, mot den som förför

Av så'n vacker tonkonst är väl ingen som dör?

Han inträder sjön, känner inte dess kyla

Märker ingenting alls - blott fiolen yla

Längre ut han går, snart når tjärnen hans hals

Men pojken bara fortsätter - märker ingenting alls

Långt in i hans tankar säger någonting "Halt!

Ta dig ut härifrån, det är alldeles för kallt!"

Men den rösten är svag och musiken är stark

Pojken går inte tillbaks till fast mark

Till slut är hans huvud helt täckt utav vatten

Nu når ej fiolen honom - den far ut i natten

Äntligen får grabben tillbaka sitt sinne

Han frågar sig vad han gör i sjön, härinne

Han vill ta sig ut men han kan inte simma

Kyla och andnöd får honom istället att svimma

Ovanför ytan spelar Näcken sin ballad

Ännu ett offer snärjt av hans serenad

Han känner sig nöjd över nattens illhandling

Vem blir näste man för samma behandling?

Den hemska natten miste en pojke sitt liv

En snäll liten påg, dock busig och naiv

Och Näcken är kvar, lockar vilsna i floder

Så går det, små barn, om ni inte lyder er moder!