Per Ols Per Erik

Per Ols Per Erik gick I gröna lunden

Och tårar, runno på hans bleka kind,

Och månen sken så blank på himlarunden

Och blana dallrade I östanvind.

Per Ols Per Erik satte sej på hällen

Och hörde uppå skogens sorgesus,

Och det var höst och det var sent på kvällen

Och vänligt lyste alla stjärnors ljus.

Han bar en sorgesorg I tankar sina,

Han skulle dränka sej I Vaina sjö,

För de va slut mä han och Mattssons Mina

Så nu var bäst att bikta sej och dö.

Per Ols Per Erik gick till Vainastranden

Me fickan full av spik å skrot å sten,

Och säv och näckros gungade kring landen

I vågor, vita uti månens sken.

Per Ols Per Erik tog ett hopp I kvällen,

Så vattnet sprutade I silverglans

Och skånkarna stog rakt mot himlapellen

Å vassen vaggade I böljedans.

Men de va längesen då detta hände,

Och nu e Mina gift å stinn å röd.

Per Ols Per Erik nog I graven vände,

Om han fick skåda den, som vart hans död.

Och han har bäst I alla fall I mullen,

Så tänker Mina och så tycker jag.

Han sover sorglös under ogräskullen,

Och