Fobisk sälta

Jag är förlorad, mellan nattsvarta stränder

och vrålande avgrunder ute till havs

Dessa brutna mastar och sönderslitna segel,

Har lett mig djupare till stormande vatten

Framtiden är oviss, men jag tynar bort

Likt den bleka solen bakom dimmorna

Detta skrov är vätat, men ej av böljande blå

Utan utav blodrödaste aversion till livet

Verkligheten är det helvetet som hemsöker mig varje natt

Misstron inför välmening är min defekt, mitt sociala handikapp

Denna sjukdom är kronisk, det har aldrig funnits något bot

Detta tillstånd är permanent, jag har alltid känt såhär

Acceptans skall komma när vattnet börjar tas in

När lungorna fylls till bredden med meningslöshet

Och det är då alla osvarade frågor skall besvaras

Det är då det sista andetaget äntligen kan få dö ut

Det är då det sista andetaget slutligen kan få befrias

I ett sista desperat försök för att fånga upp vind

Och att försöka styra upp kursen in mot land igen

Så sväljer både skräcken och vågorna mitt allt

Låt hennes vaggande söva mig tillslut

Sluka mig och föra mig till min vattenfyllda grav

Få känna hur allt upphör

Inte just för stunden, utan för all framtid

Låt hennes djuphavsgrav söva mig tillslut

Lugna mig och föra mig hemåt åter igen

Få känna hur allt äntligen ger efter

Att min livslånga kamp äntligen nått sitt slut

Känn ingen saknad, känn ingen ilska

Sörj ej det oundvikliga som hända skall

Vi föddes alla endast för att dö

Att lätta ankar från livets hamn