En Sångarsaga

Jag såg en sovandes

Höjda haka,

Det svarta skägget

Låg ungt och vekt

Vid silverkanten

Av tröjans halsrand

Omkring ett anlete ansikte

Stolt och blekt.

Jag såg en sångares

Vemodspanna,

Det mörka håret

I ädelt fall,

Den manligt svärmiska

Sorgsna läppen,

Som kanske sjöng i

Kung arthurs hall.

Jag såg hans dödsdystra

Ögon öppnas

Att söka någon,

Han aldrig fann,

De slötos han slöt dom åter,

Och i detsamma

Den syn som skymtat,

I luft förrann uti luften rann.

Men länge hörde jag

Mjukt melodiskt

Hans tanke tala

Sitt mörka tal,

Sin halvutslocknade

Sångarsaga

Från någon wälsk

Eller anglisk dal.

Har jag ej älskat någon,

En som var huld och vän,

Sov jag och drömde jag, låg jag

Ej emot kvinnoknän,

Medan den mörkröda solen

Sjönk bakom ekar hän.

Länge drack vi i lön med

Ögat av tårar vått

Eller med svårmodslöje

Kärlek i ont och gott,

Kärlek i synd och lycka,

Kärlek i lust och brott.

Hörde jag nyss, att munkens

Röst i mitt öra ljöd:

Livet är skönt att se till,

Kärlekens kind är röd,

Nu har din älskade vitnat,

Nu är osviva död.

Nu skall osviva sova

Länge i slummer sval,

Sömnen och drömmen och döden

Var hennes eget val,

Aldrig hon ångrade, aldrig

Går hon till himmelens sal.

Som hav i svallning,

När vinden kommer,

Som våg i vandring

Gick suset fram

Av dagens aning

I hadesnatten

Fördold och hemlig

Och undersam.

Och över anletet

Stundom föll det

En glimt av klarare

Ljus än förr,

Men ännu svagt som

En månestrimma

Från livets natt

Genom dödens dörr.