Lindansaren

Jag minns min barndoms längtan

Jag minns den starkt och klart:

att kunna gå på lina

under en cirkus välvda tak

Tänk, att få sväva högt där uppe

som en stjärna i det blå

Långt ovan pajasar och clowner

ville jag dansa fram på tå

Och våren kom och värmen

och det var årets stora dag

Med vimplar och fanfarer

kom cirkusen till stan

Och jag satt först och främst av alla

när orkestern spela' opp

Och längtan var som svindel

eller feber i min kropp

Jag njöt av alla konster

av mänskor och av djur

Men lycklig blev jag inte

förr'n det var lindansarens tur

när virveltrumman skrällde

och ljuset släcktes ner

Bara en ensam strimma lyste

när han tog sitt första steg

Han svävade som tyngdlös

Han dansa' som i trance

Det var så obeskrivligt vackert

att vi förstod att det är sant

att man kan trotsa alla lagar

att man kan bryta alla band

och att det inget finns i världen

som en mänska inte kan

Och vad vet jag väl vad som hände

om det var nåt som inte höll

om det var nåt som sprack

eller nåt som brast

men han snubblade och föll

Och medan skriken blev till tystnad

och mitt hjärta slog och slog

så låg en stjärna där i sågspånet

och slocknade och dog

Men livet måste levas

också när man inte längre vill

Men jag gick aldrig mer på cirkus

Jag hörde inte längre till

Det är som miste man förmågan

att ge sej drömmarna i våld

när man har sett en stjärna falla

på alltför nära håll