Emigrantvisan

Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut,

som fågelen bortflyger, när sommaren tar slut.

Han kommer en gång åter när våren skrider fram,

men vi få aldrig skåda vårt kära fosterland.

Och när vi kommo till den liverpoolska hamn

begynte ångerns tårar så stritt att bryta fram.

Det blev en hjärtans sveda i bröstet på var och en.

Man talar blott om Sverige och om sitt förra hem.

Vi packades tillsammans uti ett osunt kvav.

Det var för oss att skåda liksom en öppen grav.

Och födan som vi fraktat ifrån vår svenska jord

den blev oss nu förbjuden att taga med ombord.

Och när vi hade seglat en vecka eller två,

ett mörker däcket höljde och bredde sig därpå.

Ej se varann vi kunde, knappt andas eller gå.

Det var en gruvlig plåga för stora och för små.

Nu blir en ömklig hunger, med sorg och grät och gny.

En jämmer som sig tränger till himlens höga sky.

Och döden gruvligt härjar bland mänskorna ombord.

Man ser de döda kastas i havets vilda flod.

Det är det som grämer mitt hjärta till min död.

Att se de arma barnen här gråta efter bröd.

Vi kunde ej dem hjälpa, ej lindra deras snöp.

De måste nu få gråta och sedan därpå dö.