Förtvivlan, Min Arvedel

Jag ser svart, min syn den är fördunklad

Ingen tro och inget hopp och ingen kärlek

Jag ser svart, gator, hus och torg

Jag ser svart, och ingenting betyder någonting

Förtvivlan, varthän jag går och varthän jag ser

Förtvivlan, min arvedel

Och jag vet att allt det jag säger och gör

Att allt det är fel

Men lik förbannat så skriker min kropp

Efter mer, och mer, och mer, och mer, och mer

Krossad och skadad och bruten itu

Systematiskt raserar jag allting som någonsin betytt något för mig

Med ett leende maniskt likt en autobahn bred

Inser jag slutligen svaret till varför jag inte vill leva något mer

Därför att ingenting, ingenting spelar någon roll

Nej, ingenting spelar någon roll