Lejonbruden

I skimrande bruddräkt så vit som en snö

står djurtämjarens dotter, en blomstrande mö

Hon tvingats att giva en främling sin hand

I morgon går färden till främmande land

Ren gästerna samlats men tid är det än

för Selma att träffa sin trofaste vän

och sorgsen hon gångar till lejonets bur

att taga farväl av sitt älskade djur

Hon lägger sig ner där hon förr varit van

och lindar sin arm kring dess böljande man

och skogarnas konung sin vildhet har glömt

när Selma hon smeker och viskar så ömt

Vi måste nu skiljas min bruddräkt du ser

Hav tack kära vän nu vi råkas ej mer

Jag tvingats att giva en främling min hand

I morgon går färden till främmande land

Du blickar så ömt du mig säkert förstår

Förlåt kära vän se jag torkar en tår

men hör hur min brudgum han ropar igen

Farväl nu för alltid min älskade vän

En kyss nu till avsked hon lejonet ger

men mannnen vid gallret nu lejonet ser

Med ens är dess saktmod och mildhet förbi

Det reser sig häftigt i fullt raseri

Den väldiga svansen nu svängningen tar

och Selma står dödsblek men fattning hon har

Att bedja och hota är fåfängt beslut

För dörren står djuret hon slipper ej ut

Kom hit med en bössa nu främlingen skrek

Ett skott ska väl ända den blodiga lek

Och dödstystnad härskar geväret han får

Han laddar nu, djuret hans mening förstår

Och lejonet rasar i fängslande bur

Vill Selma försvara men vet icke hur

Ett rytande skallar barmhärtige gud

i stycken slet lejonet främlingens brud

Och sedan det druckit den älskades blod

det lägger sig stilla med nedslaget mod

vid bleknande liket det väntar få tröst

en kula som mördande sårar dess bröst