Mormors julstjärna

Jag kom från timmerskogen

denna julafton mulen och grå.

Det var klent med sjöarnas isar

och tungsamma mil att gå.

Det var min debut i skogen,

ty jag var bara fjorton år.

Och aldrig glömmer jag slitet

vart än mina tankar går.

Jag kände mig trött och hungrig

där jag traskade fram i snön,

och till slut blev jag frestad

att prova isen på sjön.

Jag såg för mitt indre vår stuga

och mormor och hunden Pan.

Jag visste att mor skulle vänta

med att tända vår julegran.

Då var skymningen redan kommen

och jag såg ej om isen bar,

men vad tjäner det till att fråga

när man inte får något svar.

Då lyste plötsligt en stjärna

iganom allt mörker och dis.

Jag ser den än för mitt inre,

när jag går över frusen is.

ty mormor satt därhemma

i vårt lilla ensliga tjäll.

Hon hade tänt den stjärna.

som lyste min väg denna kväll.

Den ledde mig fram över isen,

liksom en osynlig hand.

Och än kan jag inte fatta

att hag någonsin nådde land.

Men ibland på min svåra vandring

denom livets mörka snår,

så ser jag den julestjärna

som lyste när vägen var svår.