Skapelsen

Hör på mig, alla heliga ättlingar,

Högre och ringare Heimdallssöner:

Du vill, Valfader, att väl jag täljer

Forna öden, vad äldst jag minnes.

Jättar som föddes i förtider minns jag,

Dem som fordom fostrade mig;

Nio väldiga världar minns jag,

Herrligt ödesträd, höljt av mullen.

Arla i urtid fanns ingenting,

Ej sand, ej hav, ej svala vågor;

Jord fanns icke, ingen himmel,

Där fanns omätligt gap - gräs fanns icke!

Förrn Burs söner bragte slättmark,

Hovo ur djupet herrliga Midgård;

Södersol lyste på land och sten,

Ur mullen grodde grönskande liljor.

Från söder lade solen, i sällskap med månen,

Högra handen om himlens rand;

Solen visste ej var den bodde,

Månen visste ej vad makt den ägde,

Stjärnorna visste ej var de skulle stå.

Makterna satte sig att samfällt rådslå,

Heliga gudar grunnade på detta:

Namn gåvo de åt Natt och dess ätt,

Morgon nämnde de och middagstid,

Undurn och afton, att åren tälja.

Asarna möttes på Idavall,

Timrade höga harg och blothus,

Gjorde smideshärdar, hamrade smycken,

Smidde tänger, slöjdade redskap.