Tills Döden Skiljer Oss Åt

Fejd och sämja har tvinnat in sig

I ett obrytbart omlopp

Kontrollen sköts av dig

Styr mig som den marionett jag är

Jag agerar I leken med ett tystlåtet hat

En avsky som går I dvala

Jag blir aldrig den jag var

Min särpräglade karaktär går I kras

Flisorna sopas under mattan

Jag ser att du planerar mitt förfall

Min ängslan låter det äga rum

Det undermedvetna flyr från mitt förstånd

Skrikandes I desperation

Inga ord vågar yttras från mina igensydda läppar

Tiden är oförlåtlig och bland dysterhet

Svävar jag iklädd en skepnad av blinda tankar

Genomskådar ett patetiskt liv fyllt med avskum

Avlägsna, vilsna och obotliga sjukdomar

Med all sin kraft korrumperas min svaghet

Det som finns kvar av min outnyttjade integritet

Däribland den nakna rädslan finner man mig

Indoktrinerad och begraven I andras skit

Fattar eld på mitt förflutna

Beger mig mot en kyligare färd

Söker efter min rätta plats

Söker mig dit förälskelsens famnar vädjar

Bortom sagornas barriärer där morbida minnen raderas

Din utlevda själ blir en vägbeskrivning mot min inre resa

Som en vacker ros reste du dig ur den kala skogens jord

Och du ledde mig bort från alla lögner och svek

Du gav mig allt du fruktat själv

Det där som gjorde så ont

Rosen beklädde till slut min tomma kropp

Var jag värd all den kärlek som till slut förgjorde dig?

Bedjande tårar faller för din förlåtelse

Mitt hjärta blöder för dig, för din pardon

Kan jag ge ditt liv tillbaka igen?

Livet; det kaotiska havet som har dränkt alla gåtor

Graciösa svårigheter flyter på dess lösningar

Följ med mig mot horisonten, tills vi sjunker djupt

Ner I det tysta mörkret då vi blir ett

Kom ihåg, jag är din för evigt I nöd och lust

Vi är varandras räddning och må så vara tills döden skiljer oss åt