De Tre Musketörerna Från Fagersjö

Jag är en mycket ensam man

Som förlorat allt man förlora kan

Och nu sitter jag på marken och förblöder

Jag har mist min kvinna och min själ,

Och min framtid slog jag själv ihjäl

Och igår försvann dom som en gång var mina bröder

Jag har ljugit mot bättre vetande

Jag har tummat på min tro

Nu är jag dömd till ett evigt letande

Efter nån som kan tro på mitt ord

Så för mig blir det aldrig nån ro

Jag tänker på att åren gått fort

Sen jag och mina vänner slog oss ihop

För att gemensamt sto emot det yttre trycket

Och vi var en för alla och alla för en,

Och vi växte ihop om gemenskapen

Och vår solidaritet stod också pall för alla rycken

Så våra kvinnor fick stöpas I samma form

Tills dom inte kunde avvika

Tills dom samstämmigt erkände gruppens form

Om at lyckan är att va lika

Tills bakom våra murar ingen kunde kika

Vi fjärma oss snart ifrån värkligheten

Ja, vi uppgick helt I förträffligheten

Tills vi kunde tala bara med varandra

Men utan intryck utifrån

Med en växlande känsla av at folk är spån

Har man ingen chans att hjälpa några andra

Men I det längsta gödde vi myten

Om at vi aldrig kunde skiljas

Och om att samhörigheten tryter

Så är det utslag av dålig vilja

Men I sin missnöjdhet gör man gärna andra illa

Så när de förste av oss ville slå sej fri

Söka skapa sej ett meningsfullt liv

Blev vi andra, I känslan av osäkerhet, desperata

Så vi enades snabbt mot vår utbrytare

Och förklarade att hon inte var I stånd att se

Att talet om andra världen tar slut på gatan

Men när vi ändå förlorade greppet

Och plötsligt stod där sårade

Gled vår hycklarmoral bort från skeppet

Och dolkstötarna blev allt hårdare

Och inget nederlag har nånsin varit svårare

Våra konstgjorda band klipptes av på en natt

Och vi skrek högt av ångest för natten var svart

Vi hade aldrig trodd att det fans nånting därute

Nu bleknade talet om samhörighet

Till att bli en förväxling med lojalitet

Och själsliga inavel släpades ut I ljuset

Våra invanda rutiner

Såg ut precis som dom som en gång fört oss I hop

Och våra inåtvända strider

Var alla en del av en hårklyvnadskvot

Tills vi själva till slut blev vårt eget största hot