Elsinore

I ett tornrum av sten, bakom galler av järn

Och en tillsluten port av solidaste trä

Med en smärta som gror som en svulst i hans bröst

Står han och sneglar mot Sveriges kust

I dyster begrundan av sin ömkliga lott

Att försmäkta på Elsinore slott

En gång var han lycklig och fri och dansant;

En damernas gunstling, så skön och galant

En prins utan högmod, en välkommen vän

Saväl i palats som dom enklaste hem

Den siste man trott skulle få tyna bort

I tornet på Elsinore slott

Han red ut i världen i ungdomens dar

Och såg med bestörtning hur orätt det var

Att folket gick under av sjukdom och svält

För att härskarnas girighet saknade gräns

Men den insikten borde han nog inte fått

För den förde till Elsinore slott

Han sålde sin boskap, sin mark och sitt slott

Och allt det han tjänade skänkte han bort

Men den som får gåvor vill ofta ha mer

Och när hjälpen tar slut blir den nödställde vred

Så han skördade ont av det goda han sått;

Därför bor han på Elsinore slott

En prins utan pengar bemöts med förakt

Av alla dom andra som tillhör hans klass

En ädling som vågar ta folkets parti

Blir hälsad med kyla och ögon av is

För där ondskan får reda är godhet ett brott;

Så han sändes till Elsinore slott

Så nu lever han här i livslång exil;

Förskjuten av fattig, föraktad av rik

Vågorna glittrar i rött och i guld

När skymningen sänker sej vid Öresund

Han sneglar mot Sverige, han ser inget hopp;

Ingen friges från Elsinore slott