Häxjakt!

Inget verkar längre givet, inte ens att jag är jag.

Det slår mej ofta när jag skrivit nå'nting jag tycker verkar bra.

För då kommer det små troll ur väggen, och tomtar ut ur tavlorna,

och börjar dra varann i skäggen och slåss om hur jag borde va'.

Det fina är när folk man kände som tänkande och vacklande,

förnekar både släkt och vänner och går och blir förkacklade.

När dom dammar av den vita kragen och snörvlar som en byråkrat,

och när röster åke ner i magen, ja, då är det riktigt jävla bra!

Då får man höra dom jättelika sanningarna

höra dom religiösa blandingarna,

höra hur allt i själva verket är.

oh yeah, hur det är.

Jag tänker på att för en tid se'n var allting Olof Palmes fel,

och fyllehundarna bevisen för att Folkhemmet var helt på sned.

Så nu är alltså Staden mogen att leda undersåtarna

när den som vinglar ut från krogen blir uppspikad på Golgata?

Ja, nu finns det Vittnen som jäser av förträfflighet.

Vittnen som päser av beskäftighet.

Vittnen som säljer ut sin egen bror.

oh yeah, egen bror.

Långt, långt bort i dimman sitter Makten på sin tron

och skriver på kontrakt med Djävulen.

Vad bryr den sej om skriken ifrån gruvan nedanför

där dom maktlösa slår livet ur varann?

Jag lärde mej när jag var liten och tältkyrkan kom till byn,

att det är inte bara spriten som drar en männ'ska ner i dyn.

Nej, det gäller också dans och bio och kärlek under tonåren.

Det var nittonhundrafemtionio: Nu är vi äntligen på väg dit igen!

Så låt oss satsa, och klättra efter väggarna!

Satsa, och bränna alla kättarna!

Satsa, här håller ingen halvmesyr.

oh no, halvmesyr!