Balladen Om Ett Munspel

När jag var liten fick jag ett munspel av far

på inrådan av farfar, som musikalisk var.

Ge grabben ett munspel så spelar vi duett,

sa' farfar, som själv spelte på esskornett.

När farfar satt i källaren och blåste sig blå

blev farmor förtvivlad och faster också.

En dag när faster träffat en riktig stilig man,

som kom och hörde farfar, blev han blek och försvann.

Vi övade tillsammans, min farfar och jag.

Då gjorde jag en visa som verkligen var bra.

Den hade fyra toner och lät underbar,

jag tror att det var ungefär så här den var.

Vi tutade och blåste med känsla och med darr

så duvorna på taket fick öronkatarr.

Men farfar bara öste på, han spelte som i trance

och duvorna bosatte sig nå'n annanstans.

Min farfar, min farfar, det var en märklig man,

för han var musikalisk och träben hade han.

Det stampade han takten med i drill och kadens.

Han hade inga tänder och skepparkrans.

När farfar blev för gammal avled han till sist.

Då tystnade musiken och allt blev trist.

Men ännu, när jag tänker uppå förflydda dar,

så blåser jag i andonom en liten fanfar.