Fritiof Och Carmensita

I Samborombon, en liten by förutan gata

den ligger inte långt från Rio de la Plata,

nästan i kanten av den blåa Atlanten

och med Pampas bakom sig många hundra gröna mil,

dit kom jag ridande en afton i april

för jag ville dansa tango.

Dragspel, fiol och mandolin

hördes från krogen och i salen steg jag in,

där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm

satt den bedårande lilla Carmencita.

Mamman, värdinnan, satt ivrån,

hon tog mitt ridspö, min pistol och min manton.

jag bjöd upp och carmensita sa:

-Si, gracias, señor, vamos a bailar este tango!

-Carmencita, lilla vän,

håller du utav mig än?

Får jag tala med din pappa och din mamma,

jag vill gifta mig med dej, Carmencita!

-Nej, Don Fritiof Andersson,

kom ej till Samborombon,

om ni hyser andra planer när det gäller mej

än att dansa tango!

-Ack, Carmencita, gör mej inte så besviken,

jag tänkte skaffa mej ett jobb här i butiken,

sköta mej noga, bara spara och knoga,

inte spela och dricka men bara älska dej.

Säj, Carmencita, det är ändå blott för mej,

säj, som du vill dansa tango.

-Nej, Fritiof, ni förstår musik

men jag tror inte ni kan stå i e butik,

och förresten sa min pappa just i dag att han visste

vem som snart skulle fria till hans dotter.

En som har tjugotusen kor

och en estancia som är förfärligt stor.

han har prisbelönta tjurar,

han har oxar, får och svin

och han dansar underbart tango.

-Carmencita, lilla vän,

akta dej för rika män!

Lyckan den bor ej i kalvar eller kor,

och den kan heller inte köpas för pengar.

Men min kärlek gör dej rik,

skaffa mej ett jobb i er butik!

Och när vi blir gifta söta ungar ska du få,