Trubbel

Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor.

Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt.

Nu stryker vinden genom trädens höga kronor

men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt.

Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt

och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst.

Därute doftar det av sommarns alla dofter.

Där är det sommar, men här inne är det höst.

Jag levde lycklig här med dig och mina katter

ett liv i synd och utan omsorg att bli frälst.

Försonad med min karaktär, för jag har aldrig

kunnat säga nej till någonting som helst.

Och aldrig nekat mig det ena eller andra,

och levat livet, tills jag krossades en dag.

Det börja med att du bedrog mig med en annan,

en som du sa var mycket finare än jag.

Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten

och jag blev grundligt jämförd med din fina vän

Tills du bekände att han givit dig på båten

Då blev det dödstyst här i trädgården igen!

Ifrån den stunden blev den mannen dubbelt hatad

Han hade lekt med dig, med oss ett litet slag

Och jag, jag kände det som även jag var ratad

Jag ville slåss, och gick mot mitt livs nederlag

Jag hade hammaren beredd under kavajen

När han kom ut i sidenscarf och sa: God dag!

Kom in och slå dig ner en stund så får vi prata!

Jag bara stammade, nu minns jag inte vad...

Och jag blev bjuden på cognac och på cigarrer

och kunde inte få mig till att säga nej!

Och när vi skiljdes var vi bästisar och bundis

och jag tog saker som du glömt med hem till dig!

Jag går omkring i mitt pompeji, bland ruiner

och jag trampar runt i resterna utav vårt liv

Men du skall aldrig ge mig pikar om sekiner

och aldrig skall du bli en annans tidsfördriv!

Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar

och ta vårt liv och mina katter som de är.

Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar;

Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär!