Jättekult

Jag e så trött, på alla djupingar jag mött.

Som tror att killar tänder på, basker och svart trikå.

Hår under armarna, mustach.

Hemklippt lugg och dalapage.

En konstnärsfuturist som går på Beckmans och blir stylist.

För då e man kult och så jävla fin, läser Boyjes Kallocain

Jublar när Berggren går på scen, säger nåt laddat av Lars Norén.

Om ångest och plåga och själstumult.

Helt obegripligt men jättekult.

Du äter konst och litteratur, för att det är fin kultur.

Låtsas förstå, nåt som ingen begriper sig på.

Du springer runt på bok-caféer, kollar filmer ingen ser.

Kör udda musik som e bra tills den fått publik.

För då e man kult och så speciell, fryser till på Jonas Gardell.

House Musical Of Noise, kollar bilder as Joseph Boijs

Drar till Berlin och lever ockult.

Helt obegripligt, men jättekult.

Om man inte gillar killar, bio dans och flärd.

Ler i mjugg åt dom som läser Clic och Damernas värld.

Inte gillar och ta ett par järn, få en meter eller två.

Hur faan e man funtad då?

Jo då e man Kult och har likblekt face, tror sig va som Modesty Blaise.

Sitter på Peppar, ser i Slitz, tar lite acid dansar på Ritz.

Och där upp på scen bräker Plura för fullt.

Helt obegripligt, men jättekult.

Ja då e man kult och så schysst blasé, prisar allt som blivit passé.

Gammal lump från den tid som flytt, dammas av och blir som nytt.

Och fast det är skit så lika fullt.

E det så häftigt och jättekult.