Jorden Terra

Det växte upp en lilja uti dalen som en blomstertärna där upprann

Jag stannade och kände doften av det förflutna, spidas med ett stänk av vinden

Dold på den platsen under blommornas bädd, där vilar den som jag har lovat tro

Men svalorna svävar högre upp än mitt löfte, därför rinner min tår på kinden

Så väx vackra lilja, fylld av allt som fanns i själen på den kropp som vilar här

Ja, väx vackra lilja som ett hopp för mig som frusen känner sorg i norden

Och flyg sorgens fågel, dela med dig av den känsla som du känt i många år

Ja, flyg sorgens fågel, dela med dig av de minnen som nu vilar i jorden

Jag svor att följa dig på eviga stigar, valde en som var båd bred och lång

Stapplada fel, förlorade dig ur sikte, därav skiljdes våra öden

Sökte förtvivlat, fann min vän igen, men sanden hade runnit ut för dig

Ber dig förlåta brottet av mitt lov, jag kan ej följa dig i döden

Så väx vackra lilja, fylld av allt som fanns i själen på den kropp som vilar här

Ja, väx vackra lilja som ett hopp för mig som frusen känner sorg i norden

Och flyg sorgens fågel, dela med dig av den känsla som du känt i många år

Ja, flyg sorgens fågel, dela med dig av de minnen som nu vilar i jorden

Teño un pesar como un puño, eicho de contar un dia

No meu corazón non cabe, cousa de melancholia

Un corazón de madeira, heino de mandar hacer

Que no sienta, ni padezca, ni sepa lo que es querer

Liksom en eld kan värma frusna kroppar, tinar mina tårar upp min sorg

Frigör en lättnad, vet att du ej mig klandrar, minnen ska jag aldrig försaka

Plockar den liljan, sprider bladen för vinden, fastnar på en vigne, fjäderklädd

Så finns du med mig, svävande på en fågel trots att du bli`tt mull tillbaka

Så väx vackra lilja, fylld av allt som fanns i själen på den kropp som vilar här

Ja, väx vackra lilja som ett hopp för mig som frusen känner sorg i norden

Och flyg sorgens fågel, dela med dig av den känsla som du känt i många år

Ja, flyg sorgens fågel, dela med dig av de minnen som nu vilar i jorden

Teño un pesar como un puño, eicho de contar un dia

No meu corazón non cabe, cousa de melancholia

Un corazón de madeira, heino de mandar hacer

Que no sienta, ni padezca, ni sepa lo que es querer