Plastartiklar

Ja det var sena, sena kvällen igen

och det var kroppar dans och dricka.

Det var tanklösa små dockor

med trendiga, övade ord.

Och musiken var en billig genväg

mellan pojke och flicka.

Ja det var oklara små tankar,

ja det var filmernas metod.

Och där fanns alla välpolerade, tomma plastartiklar

som kunde kyssa fram ett litet samvete av dåligt slag.

Och i rummet flög det litervis med doftande partiklar,

rosor, hyasinter, blå hallon och gummi, vanilj i ett andetag.

Och deras bästa vän, deras bästa vän

är en tv serie från Kalifornien.

Och där fanns han den fruktade,

som ingen ville störa.

Med sin spegelbild i minnet,

arga ögon och en allvarlig min.

Och han gjorde aldrig nånting

som inte Terminator skulle göra.

Med en blick strax över andras

fick han alla andra att se ut som små glin.

Och han vandra' omkring i rummet

för att visa att 'Nu är jag här'.

Och alla plastartiklar lossades gråta

och stönade 'Det är han'.

Och det blir gråt och skrik och torka på mascaran

när en plastartikel blir kär.

Han slog ner nån stackars, ovanlig människa

för att visa vem som var en man.

Och hans bästa vän, hans bästa vän

är en häftig tv serie från Kalifornien.

Och om du ville vara där

och vara med om allt dethär.

Här får du se till och passa in

och se till att ditt huvud är tömt.

För det är deras flykt från en verklighet,

som dom för länge sen har glömt.

Och dom lever varje dag,

denna statuskrävande dag.

För att låtsas glömma bort

sina tankar om ett liv med moral.

För dom vet att det är lätt att hitta sig själv när man är ett skal.

Och nog fanns det väl dom som hade

rätt så mänskliga värderingar.

Men dom var ändå slavar under kyliga människors fysik.

För dom känner inte trycket på stoppa statustävlingar.

Dom beställer och köper kärlek till genvägars musik.

Och den stora, fruktade mannen

han träffade en annan plastartikel.

Hon tyckte om hans sätt att visa vart skåpet skulle stå.

Det var en ful kärlekskopia som en kronjuvel i nickel.

Ja det var tvingade kyssar

för att uppfylla kravet om att vara två.

Ja en livskamrat, en livskamrat

som träffas ibland i varsin telefonautomat.

Och allt jag skulle vilja säga är att lyssna på dig själv.

För ingen vill innerst inne vara en färdiggjuten plastprodukt.

Och titta inte på andra innan du tittar på dig själv,

för då kommer du att känna på en bekant plastartikel-lukt.

Och låt aldrig din bästa vän bli en tv serie från Kalifornien.

Och om du ville vara där

och vara med om allt dethär.

Här får du se och att passa in

och se till att ditt huvud är tömt.

För det är deras flykt från en verklighet,

som dom för länge sen har glömt.

Och dom lever varje dag,

denna statuskrävande dag.

För att låtsas glömma bort

sina tankar om ett liv med moral.

För dom vet att det är lätt att hitta sig själv när man är ett skal,

när man är ett skal,

när man är ett skal.