Tal av hjärter dam

"De djävlar, som förändrat mig

ska jag för alltid hämnas

Vems öde det än ämnas"

sjöng hennes vackra röst.

"De bugar sig för myten

och vänder kappan efter vinden.

Och de kysser mig på kinden

och jag spyr på deras tröst.

De lägger sig och vilar tryggt

och barnsligt vid mitt bröst.

Och när de fått sin glädje går de ut.

För de får allt ett slut,

och deras sorger tidvis domnar.

Det blir vår och det blir sommar

men här vilar en förbannelse av höst.

De ler åt allt och inget

och ger fan i besvären,

och de skrattar åt misären

för den har de sett förut.

Och den kärlek som jag ger

är blott en del av den jag saknar

varje morgon när jag vaknar,

var sekund och var minut.

Har någon nånsin sagt till mig

hur kärleken ser ut?

Eller varför den kan lämna sånna hål?

Den sticker som en nål,

och förvandlar mina nerver

till stoft och sot och skärvor,

och förvandlar varje amorpil till krut.

De sover gott om natten

när de klarat sina läxor.

Själv sover jag med häxor

som ingen bjudit hit.

Ingen tycks förstå det sår

som svider i mitt hjärta.

För deras sår av smärta

kan man badda lätt med sprit.

Men de djävlar som förändrat mig

de dödar bit för bit.

Och glädjen har försvunnit liksom jag.

Men jag hittar den en dag

och jag är envis kan man tycka,

men jag skall finna all min lycka,

om så Döden ska bli den som tar mig dit!"