Vänner

Nu sitter han och sjunger igen;

skämt ur sin skrattande dvala.

Och du ber honom tystna igen,

och låta händerna tala.

Och han ler och förvandlas som pojkarna gör,

när inget finns att teatra inför.

Och han tror han är förälskad igen.

Det är så mycket i skallen.

Men när Du säger: God natt kära vän,

står Du påklädd i hallen.

Och Du går och han krymper, som pojkar blir

små

när dom är nakna med kläderna på.

För Du

såg mer än min fåfängs gitarr.

Du slet av en dräkt av en narr.

Och lät mina bjällror få falla.

Som nu

när teater känns något befängt;

i gryning när krogen har stängt

faller bjällror från alla.

Men mörkret faller bittert igen.

Så han skrattar med ljuset.

Du gråter i tystnad igen,

med alla häxor i huset.

Och han ringer och säger; Det mörker Du ser

gör att stjärnorna märks lite mer.

Så, han sjunger sina sånger igen.

Och Du ler åt hans iver.

Och när Du säger; Det ljusnar min vän,

ja då sitter han redan och skriver:

Ljuset blir större när natten tar form,

och värmen blir mer värd i storm.

Och Du

tog del av min fåfängs gitarr.

Du skratta' med enfaldens narr;

två clowner som vråla' i natten.

Som nu

när teater känns mer relevant;

när det enda är mörkt som är sant

förstår jag dom flyende skratten.