Veritas

Veritas sitter hemma, han går sällan ut

Känner sig aldrig ensam, nästan aldrig ens sällskapssjuk

Träffar endast ett fåtal men kom ihåg

Han kan ha väldigt bra vänner, även om de är få

De håller honom om ryggen som ett kongatåg

Vi borde hälsa på han även om det är långt att gå

Får leta länge, sen ser du ett ljus nånstans

Huset där han bor är alla fönster släckta utom hans

Vi träffas snubben tar säkert hissen upp förbi

En gentleman av karaktär, ett missförstått geni (ja)

Några träffar, sen kan drömma gott om dem

Vissa sliter hela livet för att glömma bort honom

Har haft förhållanden men alla dom var otrogna

De som går emot honom, han kallar dem för omogna

Fåordig, men ibland smårolig

Rak i ryggen alltid rät, för vissa även blåblodig

Hård men inte alltid rättvis, dock bra

Snurrar sen runt era tak, på sätt och vis som klockslag

Har alla svar den dag han använder dem

Du och jag vi känner inte han, men han känner oss

Chorus:

För dom som aldrig frågar, får aldrig veta

Och dom som aldrig vågar, får aldrig leva

Ja.. Han lever ensam som en kuf, men dock i själva verket

Är han eran bästa vän utan att ni själva märkt det

För dom som aldrig frågar, får aldrig veta

Och dom som aldrig vågar, får aldrig leva

Ja.. Veritas satt hemma, han gick sällan ut

Kände sig aldrig ensam, nästan aldrig ens sällskapssjuk

Om sanningen ska fram så får du lugna ner dig va

Har inte vänt på kappan, aldrig tummar han på reglerna

Spelar alla instrument utan nåt nothäfte

Själsfränder från spjälsängen ända till jordfästning

Utan honom kan bara halva dig bli nöjd

Samma arm som krossar dig är den som vaggar dig till sömns

Har ett horn i sidan med rävspel och poker

Stolt, inte fåfäng men klär sig propert

Han lever nog ett sparsamt liv

Ingen deg, ändå reser han vart han vill

Ändrats lite kanske, fast han är densamma

Ärrad utav åren, med ett ansikte som passar alla

Alla gastar alltid om hans existens

En tjänst från en okänd som ter sig som din bästa vän

Han ser allt utan spåkonst och kristallkulor

Vissa ser på honom som en tråkmåns med bisarr humor

En bättre vetande fast han aldrig mött gud

Vandrar med sitt paraply, redo för en störtskur

Han ler och valsar fram, med ödets ironi

Dansar efter egen pipa har en högre melodi

Hans namn får fart av vinden som en väderkvarn

Han finns här ibland, frågan är vart är han idag

För Veritas satt hemma, han gick sällan ut

Kände sig aldrig ensam, nästan aldrig ens sällskapssjuk

[Chorus x2]